Läs hela rapporten
Sammanfattning
Det hela började med att vi tillsammans forskade kring ”Dammar & vandringshinder” för att visa vilken negativ påverkan vandringshinder har för djurlivet Leksabodaån. Vi redovisade den fakta vi hade för Leksboda-befolkning och la upp förslag på vad som skulle kunna förbättras med relativt enkla medel. Det var då vi fick vår inspiration till projekt ”Restaurering av Leksbodaån”.
Leksbodaån är idag inte den bäck den en gång har varit, förr i tiden var vattenflödet ett helt annat, man fiskade kräftor i flera generationer och det fanns gott om fisk. Men en rad faktorer / händelser gjorde att bäcken fick förödande konsekvenser. Faktorer som flottning av timmer, kräftpest, mink, bäver och även miljögifter ( ? ) har tillsammans orsakat den döda bäck den är idag. För att börja någonstans fick vi av bybon Kent Lind en lämplig yta på ca 200 m att arbeta med längs bäcken, för skulle man arbeta efter hela bäcken skulle det förmodligen ta många års tid. Sträckan vi fick tillgodo hade ett väldigt långsamt vattenflöde, och vilket vattenlevande djur vill tillbringa sina relativt korta liv i en stillastående bäck?
Det vi först gjorde var att tillverka egna ”syresättare” som skapas med stora arealer sten. Stenarna koncentrerar vattenströmmen och på det sättet får man ett mer levande vatten i form av både rörlighet och syresättning. ”Syresättarna” var på plats och genom grundlig vattenkemi sommaren -05 kunde vi se att det inte var något fel på vattnets kvalité. Det här kom som en positiv överraskning för oss, och misstankarna om att miljögifter skulle ha raderat ut stora delar av de populationer fisk som en gång fanns i Leksbodaån kunde räknas bort. Efter noggrannare undersökningar om det s.k. miljögiftet så kom vi fram till att det var vägsaltet ( som strös ut i enorma mängder vintertid ) från riksväg 70 som går mellan Rättvik och Leksand spelat bäcken ett spratt.
För att få utvidga våra perspektiv på hur andra löst situationer som med vattenhinder m.m., men dock på betydligt högre nivå, tog vi en tripp till Jönköping för att deltaga på SFL:s vattendagar. Det gav oss mer kött på benen till framtida ”operationer”, men framförallt fick vi ta del av det allra senaste inom ”rinnandevattensforskningen”. Vi hade nu kommit en bit in i projekt ”Restaurering av Leksbodaån”, öring skulle äntligen planteras in. Drygt 500 öringar blev tillökningen i bäcken och målet är såklart att dem ska överleva, men även i framtiden bilda en stor fiskpopulation så att Leksbodaån blir den bäck den en gång var.