|
Det finns mer än 300 olika varianter på timmerknutens konstruktion. På illustrationen visas några grundformer.
©Illustr. Roland Andersson
1:Medeltida rännknut 2:Rättviksknut, 1600-tal 3:Dubbelkattsknut, 1700-tal 4:Enkelkattsknut, 1800-talets början 5:Dubbelhaksknut, sent 1800-tal
Byn och gården
Byarnas och gårdarnas form och storlek har under tidens lopp växt fram i samspel med odlingslandskapet. Den tätbyggda byn skapas troligen efter medeltiden. Bondgården i sin traditionella form är fyrkantbyggd och består av 10-20 timmerhus med olika funktion. Skiftesreformerna i Sverige under 1700- och 1800-talen omgestaltade den svenska landsbygden, men inte i det egentliga Dalarna. Därför kan vi än idag uppleva de gamla tätbyggda byklasarna av varierande storlek och utseende, omgivna av ett ålderdomligt odlingslandskap.
©Illustr. Roland Andersson
Gården
Bondgården i sin traditionella form är fyrkantbyggd och består av 10-20 timmerhus med olika funktion. Timringstekniken och timmerstockens längd inbjuder till att bygga många och mindre byggnader. Den kringbyggda gården består således av ett månghussystem, där husen ligger i ett mönster som är praktiskt för livet på gården och samtidigt ger skydd mot bl a vilda djur och ett bistert klimat.
De vanligaste boningshusen fram till 1800-talets senare del var enkelstugan i Mora och parstugan i Rättvik och Leksand. Boendeytan var i princip densamma, det extra rummet i parstugan användes mest som klädstuga och som feststuga vid bröllop och stora kalas. Enkelstugan var det normala boningshuset på fäbodarna. Oftast låg fähuset med foderlada mitt emot boningshuset. I vinkel med fähuset fanns dasset och stallet, med gemensam dyngstad. Fähuset hade många gånger en spismur, här fanns även sovplatser. Stallet var ofta kombinerat med ett portlider, som var inkörsport till gårdsplanen. En loftbod fyller ut längan mot parstugan. Loftboden har alltid två våningar, förvaringsbod nere och svalgång uppe med loftrum där det fanns sovplatser. Den fjärde längan på gården inrymmer källarstuga med utvändig trapp över en jordkällare och en trösklada. I tröskladan förvarades säden som efter torkning tröskades fram emot jultiden.
Utanför gårdsfyrkanten placerades härbret, här förvarades gårdens matförråd. Stolpunderredet är till för att hålla möss och råttor borta samt ge en torr och luftig förvaring. På många gårdar fanns på säkert avstånd från andra hus p g a eldfaran även en smedja och en torkstuga. I den senare torkades de otröskade sädeskärvarna. Till gården hörde ett antal hölador spridda över slåttermarker ibland på långa avstånd från gården. De behövdes för förvaring av vinterfoder åt kreaturen. Många av höladorna är ålderstigna från gården utflyttade byggnader, här finns därför en hel del av våra äldsta bevarade timmerhus.
Fäbodar
Varje gård hade del i minst ett fäbodställe, som anlagts på lämplig plats i skogsmark ofta långt från hembyn. Hit bufördes kreaturen för att under sommarsäsongen gå fritt på skogen och beta av naturligt växande gräs och örter. En del fäbodställen är välbevarade och kan ge en upplevelse av äldre tiders fäbodbruk, speciellt där man ännu håller kreatur sommartid. På några fäbodar har ålderdomliga hustyper levt kvar, tex eldhuset, som är känt från tidig medeltid. Denna byggnad har jordstampat golv med öppen härd, där röken får söka sig ut genom en öppning i taket.
Timmerhusbyggande under 1900-talet
Timmerbyggnadsepoken ebbade ut omkring sekelskiftet 1900. Nya hus började därför byggas med regelstommar, stora ekonomibyggnader med väggar av träpanel ersatte de många uthusen i timmer. Enstaka stora timmerhus främst för "herrskapsturister" i dalaromantisk anda uppfördes under tidigt 1900-tal i Sjurberg och senare i Tällberg. Från 1954 har man efter timringskurser åter börjat bygga timmerhus i större antal, i första hand som villor och fritidshus.
Text och illustrationer © Roland Andersson
|