|
Skinnaråsen nämns skriftligt första gången 1663, men är säkerligen betydligt äldre. Vid denna tid finns här tre fäbodbrukare, en vardera från byarna Rälta, Gärde och Smedsarvet. Storskifteskartan från 1820-talet visar 16 fäbodgårdar, där fäbodbrukarna kommer från 8 olika byar i Leksand. Inom fäbodtägten fanns då 67 timmerbyggnader. 8 av gårdarna var slutet fyrkantbyggda.
Fäbodväsendet var en nödvändig del i det traditionella jordbruket i Dalarna. Till fäbodarna fördes (buffrades) kreaturen i början av juni. Här fanns tillräckliga betesmarker för djurens sommarvistelse, på slåtterängar slogs hö till vinterfoder som lades in i höladorna. Slåtterängarna var nogsamt inhägnade med gärdesgårdar och skilda från betesmarken. Skinnaråsen är av en typ som benämnes hemfäbodar.
De kringbyggda fäbodgårdarna med sina byggnader kan ses som mindre varianter av gården hemma i byn. Dessutom kännetecknas hemfäbodarna av förhållandevis stora arealer åker och äng, men även en del åkertegar för spannmålsodling.
Korna mjölkades morgon och kväll, under dagen vallades de på skogsbetena. Vallkullorna som skötte allt arbete, hade långa arbetsdagar. De fick stiga upp vid 5-tiden på morgonen och kunde gå till sängs först vid 22-23-tiden på kvällen. De turades om med att valla djuren i skogen och att ta hand om all färskmjölk, som skulle beredas till olika hållbara produkter. Grädden kärnades till smör, av mjölk med tillsats av löpe gjordes ost, vasslan efter osttillverkningen kokades till messmör.
Under fäbodväsendets största blomstringstid vid slutet av 1800-talet, fanns här som mest 22 fäbodgårdar. Den öppna slåttermarken var vidsträckt. Idag är den öppna vallen koncentrerad till mera centrala delar. Stora arealer gammal fäbodslog bär nu åter skog.
Text © Margareta och Roland Andersson
|