|
Dalarna Leksand
Första tisdagen i mars skulle man ut och "åka långt lin". Det gick så till att man tog en långsläde, uppsökte långa utförsbackar och satte sig på och hade ohejdat roligt.
E.U. 24809:s 22 Kalendern och dess märkesdagar; bd.22:Uppt.år 1943-44 av Lars Eriksson.
--------------------------------------------------------------------------------
Första tisdagen i fastan samlades byns ungdom till att åka långt lin. Man valde en långsluttande åker med fria vidder, utan träd eller rösen, band ihop långsläden så långa och breda man kunde få tag på och drog upp till åkerns krön. Man utsåg någon, som skulle sitta främst på första kälken och styra, och sedan satt man iväg under glam och nojs. Det var aldrig fråga om någon brådskande fart, nej man skyndade långsamt. Ibland kunde väl ekipagen välta, ibland även avsigtlikt, då blev det en skön röra i snön och desto roligare var det. Det bästa var om det var skarsnö, och var det även månljust så var ju åkningen idealisk.
Jag minnes en sådan kväll från 1885. Då vi under en paus för vila från åkningen, vid backens krön i den månljusa kvällen, roade oss med sång, som gav eko i bergen. "Hur härligt ljusen tindra på fästets mörka blå, O, stilla, klara vinterkväll, vad du är skön ändå. Här i Norden. Du talar till vårt hjärta, med djup och mäktig röst, du väcker längtan underbar och ljuv i våra bröst. Här i Norden! " Rena, oskyldiga ungdomsnöjen av den tidens ej bortskämda byungdom. Huruvida åkningen inverkade något på linets växt må vara osagt, men man följde fäderneärvd tradition.
E.U. 43843 N.M.15. Från Lucia till 20-dag Knut. Uppt. 1951 av Lars Eriksson, Kilen. Leksand, efter egna minnen.
--------------------------------------------------------------------------------
Linåkning i Leksands Noret
Vid långslädar / underreden till skrindor / fästas långa linor för de dragande, som kunna uppgå till ett femtiotal, antalet åkande är lika stort. De tura sedan om att draga. Redan vid femtiden på e.m. börja barnen åkningen, sedan tager ungdomen vid och fortsätter ända till kl. 12 på natten skrålande och sjungande sången om långt lin. Egentligen skola de dragande ej sjunga, med det göra de ändå. - seden förekommer äfven i Ullvi, Tibble, Hälla, Romma och Berg m.fl. platser. I de byar där backar finnas åker man utför dessa i stället för att draga.
HA. Fastlag. Uppt. Av Louise Hagberg 1912 efter barberar Kock Karl Danielsson i Leksands Noret, 44 år.
--------------------------------------------------------------------------------
Fettisdagsseder i Leksand. - Mora Tidning skrifver: En resande, som om aftonen på fettisdagen nalkas Leksands-Noret, skulle lätteligen kunna tro att det är något märkvärdigt å färde i det annars så lugna och fredliga samhället. Taktfasta, afmätta skrik eller sång samt yster glädtighet och muntert skratt uppväcka nemligen vidt omkring traktens ekon, och lifliga hurrarop skalla genom de trånga gatorna och mellan de hopklämda, tätt byggda husen. Vid framkomsten till Noret by hör resenären lätteligen att stämmorna uteslutande tillhöra pojkar och flickor. Och hvilka ljud och oljud de med förenade krafter, friska viljor, goda lungor och klara strupar kunna åstadkomma!
En massa pojkar drager med långa linor s.k. flakar eller långslädar på hvilka halfvuxna kullor stå tätt packade. Hela tåget är omgifvet och åtföljdt af en jublande barnskara. Den glada ungdomen uppstämmer oupphörligt följande sång:
Långt lin, långt lin.
Långt som tömmar,
segt som "sinjor" (senor)
hvitt som snö
Far i fjor och mor i år,
Silket löper, knollrigt hår,
mala mala, dunk, dunk!
Sången afslutas med de mest entusiastiska hurrarop.
1895
HA. Fastlag
--------------------------------------------------------------------------------
Att åka långt lin
Seden att åka långt lin förekommer ännu i Leksands Noret på första tisdagen i fastan, kallad fettisdagen.
Åkningen går så till, att pojkarna draga storskrindan, som fullpackats av flickor och barn, vilka med full hals ropa:
Åk långt lin
långt sôm tômôr
å segt sôm sinjor
å vitt sôm snö-ö-ö.
Far i år å mor i fjol.
Silkesknippa å knôlrut hår.
Mala, mala, dunk, dunk, dunk.
Hur - ra -!
Detta tåg skrider fram efter vägarna genom byn. Äro deltagarna många bli flera skrindor med i raden. Med storskrinda mena vi det åkdon, vi begagna vid hökörning.
Under gångna tider åkte de ej i storskrinda utan på långslädar, dåvarande meddon under storskrindan. Släden drogs då upp för den längsta backe man hade inom byn, där pojkar och flickor om varann fullsatte släden och skrika det mesta de orkade samma strof som jag förut skrivit, med den ändringen att istället för hurra ropades hô - ô - ôj! Dess kraftigare man kunde skrika ut, desto bättre förhoppningar om god linskörd nästa sommar.
En gubbe, som gav mig svaret på linfrågan, berättade hur hans far en gång åkte. Vi ha här invid byn en tjärna, en vik av älven, och rundt om denna brant sluttande backar. På högsta krönet satte han och kamraterna sig på släden, vilken med stark fart ilade utpå och över tjärnens is, som var så svag, att den sviktade under dem. Lyckligt undkomna faran att drunkna åkte de mot en gärdesgård, där släden körde genom, under det de åkande sopades bort från släden, där de liggande i en gammelstack blevo oskadade. De gingo då hem, hade ej lust att fortsätta åkningen.
HA. Fastlag. Meddel. Till amanuensen Louise Hagberg, dagt. Vassbo Ornäs d. 1912 efter Karin Dov, Ytteråkerö. Insjön.
--------------------------------------------------------------------------------
En ungefär 50-årig kvinna i Romma berättar om huru fettisdag firades i hennes ungdom. På kvällen samlades byns pojkar och kullor för att "Åk långt lin". De åkte kälke i de värsta backar och berg de kunde finna på och sjöngo därunder:
åk långt lin
långt som linnor
och segt som sinnor
och vitt som snö,
hurra!
Sedan på kvällen koktes "kuckelvälling". En välling av extra fina ingredienser koktes av kullorna. Det skulle vara nysilad mjölk, vetemjöl och socker. I vällingen lades klimpar av vetemjöl, i vilka voro inlagda olika knappar, som var och en representerade en av de pojkar som önskades till karl, dessutom inbakades även andra saker, var och en med sin betydelse, såsom "gammalkullflöten", "ringen", "slanten" och "orkaka". De förstnämnda tre sakernas symboliska innebörd är ju lätt att förstå. Den som fick "orkaka", skulle få ett oäkta barn. - en gång sade en kulla som fått orkaka: "det är då bättre att vara en ärlig ora än en gammalkulla".
Pojkarna fingo ej vara med när klimparna lades i eller åtos. Men efteråt fingo de av vällingen och, fanns det möjlighet till det, dansades det.
Varken åk långt lin eller kuckelvälling brukades vid andra tillfällen än fettisdag.
Gammalt och nytt från Dalarne. Sammanfört ur Falu-kuriren, årg. 1923. Av Albert Alm: "hörgröt" och "kuckelvälling". Sid. 70-71.
--------------------------------------------------------------------------------
I min ungdomstid och de gamla i Leksand talade om, att i deras ungdom på 40-50 talen, var det även vanligt att vara ute och åka långt lin. Första tisdagen i mars. Och seden fortlevde tills på 80-90 talen. Jag har varit med på många av dessa våghalsiga färder på ihopbundna långslädar och kälkar, utför långa branta stup, på glittrande skarsnö. Och när vi satte igång så ropade vi: "Åk långt, långt lin". Och roligt hade vi. Om seden har funnits på andra håll, vet jag ej, men har funnits i Leksand sedan gammalt och torde ha uppkommit med linodlingen, då man med denna rit ville påverka linets växt och längd.
F.U.24809:s.24:Uppt. År 1943-44 av Lars Eriksson: Kalendern och dess märkesdagar, bd.I.
|