|
Dalarna Leksand
Fettisdagen kokades kuckelvälling i ladugården. Man lade ihop och köpte hvetemjöl och nysilad mjölk och gjorde deg, af hvilken formades en brudkaka, en gammelkulla, en "flåte" (flotte) en soldathatt o.s.v. I klimparna lades, innan de kokades två ringar med två olika gossars namn, som man i hemlighet tänkte på. Vällingen hälldes upp i en skål och alla åto ur denna, sedan "lades lott" om klimparna med trästickor. Man satt instängd och så´nt lif det var med alla pojkarna som stodo utanför och ville ha med af vällingen. Se´n klimparna voro uppätna fingo de komma in.
När flickorna hade något sådant för sig, försökte pojkarna att hindra dem, en gång försökte de att täppa till skorstenen med en bleckburk, men bottnen var ur, så att röken tog sig ut lika godt ändå.
HA. Fastlag. Uppt. av Louise Hagberg 1912 efter Fru M. Fischer (Fish-Margreta, Leksands Noret f 1835.
Efter husförhöret voro dagens förtretligheter glömda, nu skulle det kokas och ätas kuckelvälling. Ordet har kommit af att själva kokningen och en del ingredienser omgavs med ett vist kuckel (smussel) ty det var i alla de oväntade överraskningarna vid ätningen, som det uppsluppna roliga bestod. Man hade förut gjort ihop om mjöl, mjölk o.d. och höll till hos någon ensam boende, för att vara så ostörda som möjligt. Medan kullorna sysslade vid spis och gryta gjorde pojkarna allehanda figurer av trä, mest i anspelning på kärlek och giftermål o.s.v. Det kunde vara ring, vagga, kasse, docka, skallra, präst, brud, brudgum o.s.v. Pojkarna bakade in föremålen i klimpar, som de smusslade ner i grytan. Och även flickorna hade sina hyss med figurer. En oskriven lag var dock att inga vassa föremål fick förekomma och att figurerna skulle göras så stora att ingen sväljningsrisk förefanns. Och vid själva ätandet var det roligt, minst sagt, då de olika föremålen hamnade på högst olika och oväntade sammanställningar Kuckelätningskvällen.
E.U. 43843. N.M. 15 N.M. Från Lucia till 20-dag Knut. Uppt. 1951 av Lars Eriksson, Kilen, Leksand, efter egna minnen.
|