|
"A.o 1671 den 6 februari brendes i lexand 8 trulkieringar"
Häxväsendet
spred sig som en farsot över Dalarnas bygder från våren 1668. Befolkningen var fången i allsköns vidskepelse. Det hela hade börjat i Älvdalen där flera tiotal personer rannsakades för trollerikonster och bortförande av barn till Blåkulla. I mars 1669 dömdes sju av de anklagade att "androm slikom till sky och varnagel halshuggas och sedan å båle brännas." Dödsdomarna gick i verkställighet i maj 1669.
De anklagade
fälldes i regel på vittnesmål av barn. I stora hopar framträdde de inför domstolarna och berättade hur de av häxorna hade förts till den ondes gästabud i Blåkulla, där de döptes och invigdes i djävulens tjänst.
Efter avrättningarna
i Älvdalen spred sig oron ytterligare. Mer än 200 personer i övre Dalarnas socknar anklagades, 25 dödsdomar fälldes och 15 av de dömda halshöggs och brändes i Mora. Tre väldiga bål uppfördes på den höga sandbanken norr om kyrkan, för att tydligt synas över Siljan och Orsasjön. I Älvdalen fick ytterligare sex plikta med livet för sina förmenta brott.
I Leksand
skriver kyrkoherden Daniel Helsingius den 30 sept 1670, att "många hundrade barn bliva av trullpackor bortförde och dageligen ökas talet". Han anropar Kungl Maj:t om "tröst, hjälp och bistånd i detta andelige oväsendet". Ytterligare elva personer avrättas i Ovansiljans socknar i början av 1671, och sedan är turen kommen till Leksand. Den 4 februari 1671 avkunnades dom i Länsmansgården i Västannor. Av de 139 anklagade från Leksand, Ål och Bjursås, dömdes 14 personer; 2 män och 12 kvinnor till döden, 8 som bekände sina brott fick plikta med livet den 6 februari 1671.
Flammorna från häxbålen
skulle synas vida omkring. Den mest lämpliga platsen för "skådespelet" var detta berg nära kyrkan. På de kala klipporna här på bergstoppen restes bålet och "trollkäringarna" överlämnades åt lågorna. De hade då, enligt sägnen, först halshuggits på en grön äng strax nedanför berget. Deras aska ströddes för vinden.
Följande kvinnor blev avrättade:
"Hustru Brijta Peder Peerssons i Åkre, Hustru Karin Litsle Joens i Diura, Litsle Hansses Ingierd i Torberg, Heed Nilssons Brijta i Allmo, Johans Karin på Hall, Hustru Karin Anders Olssons i Andersbo, Hustru Anna Bärtils Olufs Nielssons i Andersbo, Bengdtzar Malin på Backan".
Minnet av dessa olyckliga offer
för sin tids vidskepelse och okunnighet lever kvar i namnet Käringberget. Bålet på denna plats blev det sista stora häxbålet i Dalarna. Då hade minst 47 oskyldiga människor mist livet genom rättegångar, som byggde på fantasirika barns vittnesmål. Häxeri- och trolldomsväsen kom dock att sporadiskt dyka upp under 1700-talets första hälft. Den sista häxprocessen i Sverige ägde rum 1757, föranledd av timade händelser på Korpbacken i Ål-Kilen, Åls socken. 1779 avlägsnades trolldomsparagrafen ur lagboken.
Informationsskylt vid Käringberget
Text: © Margareta och Roland Andersson 1996 Leksands kulturförvaltning
Illustration: © Anders Ståhl
|