Krona och krans

 

 

Krona och krans – smycka till fest och bröllop är en inspirationsutställning för utformandet av personliga fester och bröllop, med utgångspunkt i folkliga seder och slöjdtraditioner, producerad av Sveriges Hemslöjdskonsulenter.

Utställningen berättar även om mer lokala fest- och bröllopstraditioner speglade i fotografier, målningar och föremål ur Leksands kulturhus- och Gustaf Ankarcronas rika samlingar. I en del presenterar Dalarnas Hemslöjdskonsulenter samtidsslöjd från regionen. En samproduktion mellan Leksands kultur- och fritidsförvaltning och Dalarnas Hemslöjdsförbund.
 

Utställningen invigs den 6 juni kl. 10.00 av Håkan Liby, museichef, Upplandsmuseet. Riksspelman Christina Back och Maria Hultgren framför brudmarscher, skänklåtar, brudhisslåtar från Leksand.

Välkommen!

  

I anslutning till Krona och krans utställningen är ni välkomna till ”Prova på kurser” på Leksands kulturhus. Under kunnig ledning får du prova på att slöjda i olika material/tekniker.

Torsdag 26 juni Pappersmarmorering – vika askar och kassar.
Kl 12 - 15 Ulla Berglund Brasch
 
Vi provar att marmorera egna pappersark och lär oss vika askar och kassar. Gör personliga presentaskar och små kassar för gåvor. Lämpligt för både barn och vuxna.

Lördag 5 juli  Papperspynt: Veronica Björk Forsberg
Kl 12 - 15

Prova att göra olika pynt att dekorera med och använda till fest.

Fredag 18 juli  Kranskurs för barn: Kersti Pellas
Kl 10 - 13  (arr: Tema trädgård i Leksand 2008)
 
Lär dig att göra egna blomkransar med naturens blommor. Kursen är för barn i åldern 7 – 15 år.  Avgift 50 kr/person

Lördag 9 augusti Karvsnitt. Lennart Nygårds Kl 12 - 15

Med inspiration från äldre friargåvor får du prova på att skära mönster i olika former.

”Prova på” kurserna kostar 150 kr/person. Anmälan till Leksands kulturhus 0247-80245. Anmälan senast tisdag före kurstillfället. Alla kurser äger rum i Kulturhusets museiavdelning.

 

Föreläsningar på Fräsgården

Fräsgården i Ytterboda, 7 km norr om Leksand, är en genuin, kringbyggd släktgård – en storgård från 1700-talet på ursprunglig plats mitt i Ytterboda by vid Bodaån. Rosor och perenner, rest av gammal trädgård. Röda Korsets kaffeservering med hembakat bröd på det fridfulla gårdstunet ingår i entréavgiften på 50 kronor.

 

Onsdag 9 juli kl. 15.00 Bröllopstraditioner från Leksand  
Kersti Jobs Björklöf, f d kulturintendent

Onsdag 16 juli kl. 15.00   Ur naturens skafferi  Maj Nygårds berättar. 
Tema Trädgård i Leksand 2008

Onsdag 23 juli kl. 15.00     Dalmålarna dekorerade bröllopsgården
Roland Andersson, kommunantikvarie, forskare

Onsdag 30 juli kl. 15.00 Bröllopsbesvär 
Ingrid Bergman, f d intendent Nordiska museet

 

Leksands kulturhus: arr. Tema trädgård i Leksand 2008 

Lördag 28 juni kl 12.00, En resa i japanska trädgårdar föredrag med landskapsarkitekt Anna Enberg. Entré 40 kronor.

Lördag 19 juli kl 12.00, Kopparbergets hängande trädgårdar, föredrag om bergmansträdgårdar med trädgårdshistoriker André. Entré 40 kronor.

 

 

 

 

Bröllopsdagen var i äldre tid den viktigaste dagen i livet. Den betydde en ny livsform och en ny social ställning. För kvinnan markerades detta bl.a. genom olika klädsel för gift och ogift. Bröllopsdagens betydelse underströks genom de seder och bruk som knutits till denna dag där allting kom att markera brudparets rang och särställning.

Olika typer av brudklädslar har i äldre tid förekommit i Leksand. Där traditionen om kronbruden som jungfrubrud hade högsta rang, i övriga fall förekom grönbruden, som bar sockendräktens högtidsdräkt med särskilda tillägg som bandbesättningar, blommor, kedjor eller dylikt. Detta pynt kunde de båda bruddräkterna ha gemensamt. Vid mitten av 1800-talet var bägge dessa brudklädslar lika hedersamma.

Kronbrudar var ibland klädda i sockendräktens allra förnämligaste plagg men vanligast i svart klänning, som oftast tillhandahölls och uthyrdes av brudkläderskor (i Leksand, bl.a. prästfrun). Denna dräkt överhöljdes sedan med sidenband, pappersblommor, silverspets, kedjor av glaspärlor och dylikt: ”så att bruden blev grannare än ett sagans skogsrå”.


Myndigheternas propagerade för nykterhet och återhållsamhet i samband med de allt mer utsvävande allmogebröllopen, och dess förespråkade av användandet av de egna kläderna. Men även i allmogens ögon började kronbruden kännas alltmer omodern och tillgjord. I övriga Sverige kom vid 1800-talets mitt seden med kronbruden helt ur modet, men i Leksand hade den en relativt lång övergångsperiod, innan den slutligen försvann.

Brudgummens dräkt var, som mansdräkten generellt, mer enkel och i Leksands fall utan egentliga variationer. Han bar högtidsdräkt med blåtröja, om möjligt helt ny, och för övrigt med endast några få dräktdelar eller utsmyckningar som påvisade hans värdighet av brudgum.

Till mansdräkten har vita strumpor alltid burits, likaså till bröllop. Men brudgumssockorna skulle vara av finaste ull. Bruden skulle själv ha spunnit och stickat sockorna.

Till brudens gåvor hörde den fint sömmade brudgumsskjortan som var ett bevis på hennes skicklighet. Den liksom brudens överdel skulle sedan sparas till svepningen, för in i det sista skulle dessa göra heder åt sina ägare.

Rumsutsmyckningar i form av dalmålningar tillkom ofta i samband med giftemål, bröllopet var livets stora högtid. Bröllopet förekommer även som motiv i form av brudtåg. I minnestavlor, så kallade brudtavlor. Traditionen med brudtavlor var levande i Leksand under större delen av 1800-talet. Måleriet i sig hade en stark högtidsanknytning. Dalmåleriet kom en ny stil som hörde hemma i timmerbyggnadskulturens landskap, där den med sin överväldigande kraft kom att blomma i självmedvetna bönders festsalar.

I detta bonde-Dalarna bodde människor i små en- eller tvårummiga timmerstugor. Större delen av livet inomhus levdes i ”stugan”. Där lagade och åt man sin mat, där sov man och där utfördes allehanda sysslor och hantverk av gårdens folk. Inredningen bestod huvudsakligen av väggfasta möbler, sängar, bänkar, hyllor och skåp samt ett bord på golvet.

När eldstäderna förbättrats och stugorna fått ordentlig rökgång, blev det också möjligt att höja bostadsstandarden. Man låter måla sina skåp och sina sängar. Dalmåleriet kom så småningom att växa fram som en binäring bland andra till jordbruket.

Utställningens brudtavlor är attribuerade till dalmålaren Kers Erik Jönsson från Leksandsbyn Lima. Hans textning är pregnant, välvårdad och rättstavad med mycket speciella och lekfulla versaler som avslöjande drag. De i utställningen till Kers Erik Jönsson attribuerade brudtavlorna härstammar från konstnärens senare period.
 
Dalmålningen Leksands brudgång från 1854 visar ett traditionellt Brudtåg. Motivet förekommer hos flera dalmålare, här representerat av Larshans Per Persson. Vi möts i målningen av den ceremoniella uppställningen när man gick från kyrkan till prostgården; främst >en spögubben (kyrkvaktare, som hade till uppgift att i kyrkan med ett spö väcka sovande åhörare)<, därefter brudgum, präst, soldat, fyra >brudsätukarlar (marskalkar)<, en spögubbe, fyra brudpigor (brudtärnor), brud och sist en >brudsätu (gift äldre kvinna, oftast en nära anhörig)<.

Under 1890-talet och det närmast följande årtiondet kom i nationalromantikens anda många konstnärer till Dalarna. Här fanns den gamla allmogekulturen bevarad. Det man framförallt kom att studera och sedan avbilda var företeelser som den gamla timmerhusen, det välbevarade dräktskicket, och de ålderdomliga sedvänjorna.

I utställningen visas prov på det tidiga 1900-talets guldålder då Leksandsmålare som Gustaf Th Wallén, Emerik Stenberg, Ivar Nyberg, m.fl. verkade. Erik Axel Karlfeldt diktade och Hugo Alfvén komponerade i en nationalromantisk anda till landskapets lov.

/Per-Åke Backman